det är ingen som vet vad som händer sen.

Kommer en skapligt lång text härunder, men jag behövde skriva av mig lite så jag öste på.
Visste jag vilka som läser alltihop skulle jag ge sjukt mycket creds till er!

Finns dom stunderna man skulle kunna göra allt för att få komma bort. Och jag tror jag behöver komma bort, lämna saker & ting bakom mig, glömma allt jobbigt som sitter fast i hjärnan och nöter, och helt enkelt få en ny syn och start på allt. För just nu är det mycket som snurrar i min skalle, och enligt mig har det varit lite för mycket lite för länge nu, och man känner ju själv när gränsen är nådd. Dock har min varit det för länge, och jag har tagit mig vatten över huvudet med en del saker. Men man måste våga chansa också, även om det kan bli för mycket kan det sluta bra, och alltså i slutändan vara värt allt slit, men för mig har det inte gått så himla bra alla gånger kan jag erkänna. Därför är det lite för mycket nu. Och nej, jag vill inte rymma från några problem. För jag står på mig tills saker och ting är lösta, men man behöver en paus i vardagen någon gång.
Och grejen är den att jag har en stor chans, en stor möjlighet att få uppleva något riktigt grymt, som många bara pratar om men aldrig vågar ge sig ut på, och en betydelsefull del i det hela är att jag får dela det med en av mina närmaste vänner.
Varför tvekar jag då?
Och helt ärligt så undrar jag det själv också, speciellt när t.om. min egna mamma säger att jag ska ta den här chansen att få komma ut i världen, vara med om så speciella upplevelser och framför allt för att hon om någon vet att jag psykiskt sett behöver komma härifrån.
Men jag tänker så mycket framåt, hur allt blir när jag kommer hem, vilka jag har kvar och vilka som försvunnit, hur allt ligger till ekonomiskt sett och att jag säkerligen måste börja om på noll vad gäller jobbsökandet igen. Samtidigt som jag tänker, låt det få vara värt det.
Men jag är som jag är, och jag är en jävel på att vända på saker och ting fram och tillbaka, oroa mig allt för mycket i onödan, tänka på tankar huller om buller och se alldeles för långt fram in på saker. Och kanske är det en av anledningarna till att jag faktiskt behöver detta, att sluta oroa mig så mycket och istället ta en dag i taget, för allting löser sig i slutändan så länge man ger sig fan på att lyckas.
Mitt motto brukar vara att "man lever bara en gång", så känner jag mig själv rätt kommer jag säkert att åka, men jag behöver fundera och överväga tillhörande saker om det först, för hur jag än gör så måste det kännas rätt, inte en chans att jag tänker ångra en såhär stor chans.

Och livet är ett spel, man måste satsa för att vinna.